Från Kol-Pelle till ensamheten!
För ett år sedan skrev jag berättelsen om det unga paret från Kol-Pelle som tvingades föda sin lille son i en Sala-kyrka under det förra årets julnatt. Nu är det jul igen och vi ska följa det unga paret under ett år …….
Avsnitt 1 publicerades 2005-12-23 (se arkivet!):
Avsnitt 2: Från Kol-Pelle till ensamheten!
För ett år sedan berättade jag drömmen om Maja och Jonte från Kol-pelle i Möklinta socken som tvingades föda sin förstfödde son i Pingstkyrkan i Sala. Det blev en dramatisk natt för det unga paret, dock med ett lyckligt slut.
Tidigt på juldagsmorgonen kördes de tre av en taxi till BB i Västerås. Efter ett par dagar befanns både moder och son vara vid god hälsa och det var dags att packa ihop för färden tillbaka till Sala. En äldre kvinnlig kurator hade insett det prekära läget. Hyran var inte betald för stugan i Kol-pelle. Hyresvärden hotade med stryk om de inte tog sitt pick och pack och försvann före årets slut. Kuratorn ringde därför ett samtal till Salabostäder som lovade en liten etta på Åkraområdet med ungdomsrabatt.
Maja brukade sin sista slantar för att ta bussen från Västerås till Sala. Jonte kunde inte möta upp eftersom han hade innebandyträning i Lärkhallen. Hon fick vackert promenera genom Stadsparken till Åkra. Lägenheten var ljus och fin med utsikt mot dammarna. Där satt hon nu i ett hörn och ammade den lille. JC-kassen hade hon slängt innanför dörren. I övrigt var lägenheten tom.
Jonte klampar in tillsammans med kompissen Jalle:
– Tja! Vad ska vi kalla honom? Ronald tycker jag!
– Timo blir det! svarade Maja truligt. När tänker du flytta hit möblerna och mina kläder?
– Jag är redan på väg, Jalle har ordnat med en släpkärra, svarade Jonte och försvann ut genom dörren.
Nyårshelgen firade Maja ensam i den lilla lägenheten. Möblerna och bohaget var på plats, men Jonte valde en fyllfest med grabbarna i en villa på Lingongatan. Jalles pappa hade fått en hjärtinfarkt och var inlagd. Därför var villan föräldrafri för tillfället. Jonte kom inte hem på Nyårsdagen heller.
Så förflöt veckorna hela vintern och våren. Maja sparade och gnetade för att få ekonomin att räcka till allt. De billiga barntillbehören på Röda Korsets loppmarknad var verkligen en tillgång. Timo växte snabbt. Tjejkompissarna kom och hälsade på för att beskåda den lille. Föräldrarna i Möklinta kom inte så ofta. De skyllde på vintermörkret och vinterhalkan. -Det blir bättre att köra bil till våren!
Jonte kom hem allt mera sporadiskt. Sällan hade han något ätbart med sig och flera gånger gick han redan före midnatt då sängen blev för trång. Jonte hade ett flertal ursäkter: – Jag har träning med laget, Jag måste till arbetsförmedlingen, Jag får ont i ryggen av den smala sängen, Jag kan inte sova här om jag inte får älska med dig o.s.v.
Maja grät i sin ensamhet. I sällskap höll hon god min. När Timo var vaken var hon glad. Hon lekte med den lille, småpratade och sjöng för honom. Han svarade med det allra gulligaste lilla leeende en ung mamma kan drömma om. När han somnat var hon ensam igen. Hon satt ofta och tittade ut emot dammarna och såg svärmar av kajor flyga från träd till träd därute. Tårarna trillade och hon längtade till ett annat liv …..
Sommaren blev lite bättre. Jonte fick jobb på en firma som distribuerade tidningar mellan Västerås, Sala och Avesta klockan 02-06 på nätterna. När han fått första löningen kom han hem med en halvflaska champagne och en bukett tulpaner. Sommarens andra höjdpunkt var den kvällen han hade fått den andra löningen. Då åkte de tillsammans med den snygga firmabilen, en Chevrolet skåpbil till en adress i Broddbo och köpte en begagnad barnvagn för 800 kr.
Maja trivdes allt bättre. Det blev långpromenader till Måns-Ols och till bageriet i Stora Hällsta. Där fanns det nyttigt och billigt grötmjöl. Sommaren blev lång och varm. Timo sprattlade härligt i Långforsens ljumma vatten.
Mot slutet av sommaren sågs de allt mer sällan. Jonte gjorde extraturer med bilen till Västerås och Norrköping. En kompis i innebandygänget kände en man som transporterade smuggelsprit till restauranger och idrottsklubbar. Jonte utnyttjade bilen för att tjäna en extra hacka, svart!
I mitten av september, direkt efter valdagen blev det förändring. Jonte hade försovit sig flera gånger och även kört onykter. Arbetsgivaren tog tillbaka Chevan och det blev bara att vackert ställa in sig i ledet på arbetsförmedlingen igen! Men det ordnade sig till det bättre! för Jonte! Ett snickeri i Hackefors utanför Linköping behövde extrafolk och det fanns bostad på cykelavstånd från jobbet. Jontes far var möbelsnickare i Östervåla och det var tydligen en bra merit som ledde till arbete även för Jonte. Han saknade grabbarna i laget men fick snart nya vänner bland Linköpings innebandyfolk. Han var ju van vid att festa och en rolig prick med konstig dialekt som gärna fick vara med.
Hösten blev mörk. Både Maja och Timo fick en otäck och enträgen hosta. Maja ville inte ta penicillin. Efter flera läkarbesök gav hon med sig. Eftersom Timo var på väg att bli bättre blev hon tvungen att sluta amma. Det blev en jobbig period. Hosta, värk i brösten och värk i luftvägarna oroade henne. Timo saknade bröstmjölken och grät allt mer. Ofta väckte hon honom med sina hostattacker och sedan grät de båda sig till söms.
Till slut sökte hon läkarhjälp igen. En ung stafettläkare från Uppsala föreslog att hon skulle ta något lugnande så att hon skulle kunna sova bättre. Redan i slutet av november var hon beroende av sömnmedlet. Veckan före jul var hon åter i kontakt med vårdcentralen. Denna gång med en spansk staffetläkare. En charmig man vid namn Carlos Villablanca. Han skrev ut Cipramil och menade att hon nog skulle få en trevlig jul.
Hon såg genast ljusare på tillvaron. Timo var frisk och åt den mosade maten med stor aptit. TV´n hon fått från Kvinnojouren fungerade riktigt bra. Jonte ringde från Linköping och berättade att han skulle jobba hela jul och nyårshelgenerna. Men han lovade att skicka pengar i slutet av januari till julklappar. Maja var faktiskt riktigt nöjd med sitt liv. Hon hade lärt sig att leva med ensamheten. Det var bara just på julafton innan hon skulle somna som hon grät en stund …..
Detta är skrivet av en som inte behöver vara ensam i jul heller …….
Men mina varmaste julhälsningar går till er alla med förhoppning om ett bättre år 2007!
Börje Svensson, ordf.(v) Tel. 070-5423437