artikel

Könsperspektiv på pendling!

I måndags var det första skoldagen. Jag kör till jobbet vid sjutiden. En ensam kvinna på cykel kämpar i dimman över …

Läs Börjes funderingar!
I måndags var det första skoldagen. Jag kör till jobbet vid sjutiden. En ensam kvinna på cykel kämpar i dimman över Öja-slätten. Barnet där bak nynnar muntert på någon melodi från TVn, – holibompa – holibompa – holibompa ….
Vid Isätrabäcken ligger dimman så tät att jag endast ser den gråa figuren som trampar på så att svetten tränger fram, deodoranten rinner under armarna och frisyren plattas till under cykelhjälmen.

Barnet ska lämnas på dagis. Den gamla dagmamman har fått sluta.
Puss och kram i tamburen. Sedan snabbt upp på cykeln igen och iväg till Jakobsbergsgården för ännu ett stressigt arbetspass. Dagen går snabbt och når sitt slut framåt femtiden med trötta ben och tunga axlar.

På kvällen är proceduren den omvända. Det är bara tre skillnader: 1. Dimman har lättat och sikten är bra. 2. Omvägen till PRIX leder till 2 tunga kassar med mat på styret. 3. Barnet har också haft en lång och tröttsam arbetsdag och somnar där bak på cykeln.

Där hemma väntar 2 nyckelbarn som kommit hem med skolbussen och nu är hungriga som vargar. Först framåt 21.30 ligger alla tre trygga och nattade i sängen. Då träder mannen in på scenen!

Han tog V70n och drog iväg mot jobbet i Eskilstuna redan klockan 06.00. Han såg inte så mycket av morgonbestyren. En kopp thé, tidningen under armen och med tandborsten i bröstfickan bar det av. Jobbet på konsultfirman är stressigt. Telefonen ringer hela tiden. Mannen hann inte ens ringa hem till nyckelbarnen för att kolla att de kommit hem.

Kvinnan är trött och tyst. Mannen pratar om kunder och kollegor. Han letar i kylskåpet och hittar lite av söndagens kyckling med couscous. Klockan 22 tystnar han framför TV 4-nyheterna.

Hustrun smyger in i sovrummet och somnar inom 5 minuter med en tegelstensroman över axeln. Nästa dag är en ny dag, men rutinerna är desamma!

Är detta självbiografiskt? Nej, inte riktigt! Men jag kan inte undgå att observera alla kämpande kvinnor på cyklar, bussar, tåg, med barn eller barnvagnar, med matkassar eller soppåsar.
Jag måste erkänna att vi män är priviligierade. Vi smiter från morgonbestyren. Vi tar bästa bilen. Vi åker ensamma i bilen eller vi åker tryggt och skönt på tåget. Vi kan fokusera på jobbet och karriären.
Vi kan jobba över. Vi kan ringa hem och säga att jag kommer sent ikväll. Vi kan vara säkra på att det alltid finns en bit mat i kylskåpet hur sent vi än kommer hem!
Vi kan vara säkra på att alltid bli älskade och uppskattade …… eller ……

Jag har en vision om ett annat samhälle:
Gemensamt ansvar – Nära till jobbet – Kortare arbetstid – Rättvisa kvinnolöner – Tid att leva! – Tid att älska!

Börje Svensson

Dela den här sidan:

Kopiera länk