Om en förändrad flyktingpolitik ska bli verklighet krävs en politiskt bred rörelse. Därför frågar vi oss vart tog ni vägen? skriver Kalle Larsson och Ulla Hoffman i en debattartikel i GöteborgsPosten, på dagen ett år efter att den tillfälliga asyllagen trädde i kraft.

 Idag på årsdagen av den tillfälliga asyllagens införande är det dags att summera och blicka framåt. Upprinnelsen till lagen var kampanjen för en generell flyktingamnesti. Tvärs över det politiska fältet, med en uppslutning av kyrkor, flyktingorganisationer och en mängd andra ordnades manifestationer, uppvaktningar, politikerutfrågningar och kyrkkaffe. Påskuppropet fick över 160 000 människor att med sina namnteckningar kräva en i grunden förändrad flyktingpolitik.

Lagen som vänsterpartiet och miljöpartiet tvingade fram var ingen flyktingamnesti och många av oss är besvikna över att 13 000 personer fått avslag. Det har i åtskilliga fall dessutom skett i strid med intentionerna bakom lagen, bland annat genom en orimligt hård bedömning av de personer som inte har barn i Sverige.

Samtidigt gav lagen upprättelse och uppehållstillstånd till över 17 000 personer som annars skulle ha levt i ovisshet och otrygghet i Sverige under många år och riskerat att skickas tillbaka till det land man tvingats lämna. Vi välkomnar var och en av dem som nu får möjligheten att bygga en framtid i Sverige och kräver tillsammans rätten till arbete, bostad och utbildning på lika villkor för att häva segregationen.

Skyfflades undan
Men vad hände sen med den politiska uppslutningen för en human flyktingpolitik? Frågan skyfflades undan av de flesta partier i valrörelsen, men de tre flyktingvänliga borgerliga partierna c, fp och kd gav vid flera tillfällen besked om att man fortfarande kämpade för en generell flyktingamnesti. Det står nu efter valet dock klart att inget av de borgerliga partierna längre kräver flyktingamnesti. Det är tyvärr ingen tillfällighet. Vi tillfrågade dessa tre partier om de ville underteckna en tvärpolitisk motion för amnesti, men inget av partierna var berett att göra det.

Detta är inte heller det enda exemplet på hur dessa partier lagt kraven från påskuppropet på hyllan under den inledande delen av regeringsarbetet. Att de släppt fram en moderat till posten som migrationsminister är oroväckande och Tobias Billström har också under sin första månad som minister bekräftat den tidigare hårda politiken. Han har bland annat låtit den hårt kritiserade utredaren av apatiska barn Marie Hässle sitta kvar och förespråkat svenska "trupper" vid EU’s yttre gräns för att förhindra flyktingar att få sin konventionsfästa rätt att söka asyl tillgodosedd.

Allt medan de andra regeringspartierna tycks upptagna med att besätta andra maktpositioner.

Klandervärt
Det är i sammanhanget betydligt mindre klandervärt men ändå noterbart att inte ens miljöpartiet gör några beräkningar alls i sin budgetmotion av amnestins ekonomiska konsekvenser. Självfallet betyder inte det att partiet övergett kravet. Man motionerar om det som tidigare, men det tycks inte tillräckligt viktigt för att få plats i den egna budgeten. Tyvärr verkar miljöpartiet också vilja förena sig med de borgerliga i vad som i bästa fall måste betraktas som ett stickspår i kampen för en human flyktingpolitik.

Arbetskraftsinvandring till Sverige har vänsterpartiet länge förespråkat. Men ingen skall utsättas för arbetsgivares godtycke. Vi vill därför se en generell politik för full sysselsättning i kombination med ett system som ger permanenta tillstånd och garantier för lika lön och rättigheter också i praktiken.

Med tillfälliga tillstånd sätts istället press på den invandrade att acceptera lägre lön och sämre villkor, vilket gagnar varken infödd eller invandrad. Om man blandar samman arbetskraftsinvandring med asylrätt genom att förespråka "spårbyte" mellan systemen riskerar man att underminera hela den asylrätt man påstår sig värna.

God argumentation
Den snävtänkande kan förledas att tro att vi gläds åt en utveckling där vänsterpartiet kan framstå som det enda parti som på allvar driver en generell flyktingamnesti med stöd i riktiga beräkningar och god argumentation. Men vi är väl medvetna om att om en förändrad flyktingpolitik skall kunna bli verklighet krävs en politiskt bred och mycket aktiv rörelse. Därför frågar vi oss; vart tog ni vägen, flyktingvänner?

Vi vägrar tro att borgerliga partier cyniskt använt flyktingars utsatthet som en hävstång mot den socialdemokratiska regeringen för att sedan i regeringsställning under tystnad acceptera samma politiska riktning. Vi förutsätter att det inte i något av de flyktingvänliga partierna bara har handlat om att enskilda personer brunnit för flyktingars rättigheter, utan att övertygelsen går djupare än så.

Vi vill påminna om Påskuppropets plattform:

• Vi sörjer över att barns bästa inte ges prioritet vid beslut om uppehållstillstånd i vårt land
• Vi välkomnar ett domstolsförfarande som ge r asylsökande ökad rättsäkerhet
• Vi uppmanar den svenska regeringen att inför ett nytt domstolsförfarande ge "amnesti" åt alla dem som vägrats asyl i vårt land
• Vi kräver att rätten till asyl återupprättas och utvidgas på ett sätt som är värdigt ett humant rättssamhälle

Dessa krav äger alltjämnt sin fulla giltighet. Murarna runt fästning Europa byggs allt högre, och människor avvisas fortfarande från Sverige i strid med internationella konventioner. Politiskt aktiva avvisas till länder där man riskerar förföljelse och tortyr, frihetskämpar till de diktaturer man bekämpat, vapenvägrare till de militärregimer man vägrat försvara och homosexuella sänds tillbaka trots risk för dödsstraff.

Vi vill återuppväcka den tvärpolitiska rörelse som gjorde den tillfälliga lagen möjlig och ta strid för det vi gemensamt ville: För upprättelse och uppehållstillstånd.

Ulla Hoffmann
f d riksdagsledamot (v)

Kalle Larsson
riksdagsledamot (v)

Uppdaterades: 21 feb 2023