Krönika den 31/8 – 2010

Den vanligaste frågan utsocknes journalister ställer till undertecknad låter som följer. ”Är det ni bedriver i Fagersta verkligen vänsterpolitik?”
Visst blir jag rörd över denna oro och omsorg över den ideologiska renlärigheten, men också lite trött på ingången.

Är det då det dåliga samvetet som irriterar och skaver? Nej, jag tror inte det. Men det är den fantasilöshet som präglar frågan och där de flesta verkar anse sig veta svaret redan innan frågan ställts. En fråga vars svar märkligt nog, mig veterligen, ingen enda medborgare i Fagersta kommun ligger sömnlös över.

Och tanken hisnar. Fagersta är en av Sveriges mest proletära kommuner. 47 % av arbetskraften arbetar i tillverkningsindustri. Att Vänsterpartiet får egen majoritet är märkligt nog, men att få det med en borgerlig politik skulle nog få betecknas som ett rent mirakel!
Nej, det är media som frågar. Och, ska tilläggas, politiker från alla partier som vrider och vänder på sitt svar för att få det att passa in i sin färdiga världsbild och där man för det mesta är helt renons på några kunskaper om den faktiskt förda politiken i sin helhet.

Jag har med tiden uppfattat att Fagersta är en slags projektionsyta för förhoppningar och farhågor; tillräckligt motsägelsefull för att alla ska kunna applicera sina egna förhoppningar och farhågor på den.

Flammans Aron Etzler tror i 10 år att vi driver vad han kallar borgerlig politik. Han gör en djärv upptäcktsresa och åker de 20 milen från Stockholm. Väl här konstaterar han till sin förvåning att det är ju ganska klassisk vänsterpolitik – som han uppfattar den.

Problemet för många verkar istället vara våra höga röstetal. Är det en sak som både borgerliga och vänsterdebattörer är överens om så är det att 58,3 % kan man inte få med en vänsterpolitik. Att borgare tycker så kan jag till nöds begripa. Men att Vänstern tydligen anser att det sanna kriteriet på en korrekt vänsterpolitik är att 95 % av befolkningen skyr den – det begriper jag inte. Jag trodde vi skulle representera folkflertalet?

Jan Johansson, vår lokale moderate gruppledare, för att ta ett exempel i högen säger ena dagen att vi driver moderat politik, andra dagen (DN på webben 10 augusti) att det är mer och mer vänsterpolitik. Framfört som en anklagelse om än lite egendomlig i sammanhanget. Vilken annan sorts politik bör ett Vänsterparti med drygt 58 % föra?

Efter DS artikel om ekonomin skriver plötsligt många vänsterpartister ute i landet insändare om ”se där, vänsterpartiet kan minsann sköta ekonomin”. Lite ömsint raljant beskrivet är deras argumentation att samtliga de kommuner som Vänsterpartiet har egen majoritet har det bästa ekonomiska resultatet per person under 2000-talet.

Medan borgerliga bloggar ser våra sju skattesänkningar under 2000-talet som beviset på en segrande borgerlig tankefigur. Att glappet mot kommungenomsnittet fortfarande är 1,25 och vi uttryckligen inte har någon ambition att till varje pris sänka skatten – lika lite som vi ser höga skatter som ett tecken på socialismens förstuga – det verkar ha gått debattörerna förbi. Tvärtom har jag uppfattat våra socialistiska föregångare som extremt starka motståndare till ”höga kommunala utskylder” på det att en proportionell skatt relativt sett alltid drabbar en låginkomsttagare mer. Och, kan man tillägga, en ineffektiv kommun innebär åtskilliga bortslösade skattekronor för arbetarklassen. Och är det inte bra att vi betalat av alla långfristiga lån och kan satsa de pengar vi tidigare betalat i ränta till våra banker i våra verksamheter istället?

Allt medan Sune Andersson i DA och många andra sossar säger att det är ju en rent socialdemokratisk politik (ja, kanske med något enstaka undantag) i Fagersta och kräver nästan något slags STIM-pengar.

Det finns anledning till alla dessa åsikter. Vi försöker gå ifrån de enklaste tankemodeller som säger att vänstern ska höja skatten och högern sänka den. När blev förresten höga skatter ett mål i sig? Vi försöker få en effektiv kommunal verksamhet, en självklarhet för oss som värnar om den gemensamma sektorn och representerar de som är beroende av den.

Vi försöker att inte göra (gamla) medel till (aktuella) mål. Ta bara den typiska höger-vänsterfrågan om allmännyttan. Den var väl aldrig målet i sig utan ett medel för att lösa en del bostadssociala problem. Och, kan man se om man läser sin historia, inte en höger-vänsterkonflikt när det begav sig. Om de dåvarande målen inte längre är relevanta i vår kommun eller medlet inte fungerar – då bör man gå en bit längre i tankeverksamheten än att stanna vid konflikter om medlen.

Den avgörande skiljelinjen mellan höger och vänster i kommunpolitiken är inte vilka som är för vård, skola, omsorg och vilka som är emot. De senare är nämligen så svåra att finna. Inte heller kan den stora vattendelaren vara om man har en eller annan privat utförare på områden där sådana inte skadar vare sig ekonomi, fördelning eller effektivitet.

Nej, skiljelinjen som ofta syns och är djupt ideologisk, den handlar om synen på kommunmedlemmen. Medan man från borgerligt håll ofta vill reducera kommunmedlemmen till en kund (vilket i och för sig är ett framsteg från att enbart se vederbörande som en undersåte!) så vill vi betona kommunmedlemmen som medborgare, vilken förväntas både kunna och faktiskt ta ansvar för egna angelägenheter men också de gemensamma och på olika sätt bidra till samhällsgemenskapen och dess byggande.

Just detta kan orsaka viss förvirring i vänsterkretsar där både socialdemokratin och vänstern av hävd varit mer statssocialistiskt lagda medan vi efter måttet av vår förmåga, och av nödtvång kan man tillägga, har en annan approach. Ska vi kalla det en mer folkrörelsesocialistisk ingång. Den är, som jag ser det, inte mer eller mindre vänster utan en annan vänster som varit så lite representerad i debatt och än mindre i praktisk politik att det säkert bidrar till att skapa förvirring.

Dock inte hos väljarna som hittills visat sig särdeles ointresserade av detta slags etiketterande – så länge som de upplever resultaten som bra. Och jag lever i den fasta förvissningen att en intelligent formulerad vänsterståndpunkt kan förstås av alla, accepteras av de flesta och te sig önskvärd för en majoritet i alla fall om den utvecklas i skärningspunkten mellan våra värderingar och befolkningens konkreta erfarenheter.

Stig Henriksson
”Det råder stor oordning under himmelen och läget är förträffligt”

Ordförande Mao Zedong

Uppdaterades: 21 feb 2023