Vänsterpartiet: kommuner som inte lyckas få upp kvinnolönerna ska bestraffas genom att de får mindre pengar av ett nytt statsbidrag för jämställdhet. Vänsterpartiet vill ha ett nytt statsbidrag på 10 miljarder till kommunerna, finansierat med återinförd förmögenhetsskatt. Bidraget ska belöna kommuner som utjämnar löneskillnaderna – och bestraffar dem som inte gör det. Kommuner som gör mest för att avskaffa könsbundna löneskillnader ska få mest pengar. De som gör minst ska få minst. Att kommuner som har de största löneskillnaderna skulle behöva mer pengar håller inte som invändning. Statsbidraget ska inte finansiera löneökningarna utan ska istället ses som en morot för att sätta fart på politikerna, skriver vänsterpartiets ledare Lars Ohly och Josefin Brink, partiets talesman för arbetsmarknadsfrågor.

En
utskrif Uppdaterad 13 mar 2008 00:50

"Kommuner ska bestraffas för bristande jämställdhet"Lönerna i kvinnodominerade yrken måste höjas. Av
rättviseskäl och för att vi ska kunna rekrytera och behålla personalen i hälso-
och sjukvården, omsorgen, skolan och alla andra viktiga välfärdsyrken.
Vänsterpartiet lanserar ett nytt statsbidragssystem som ska belöna kommuner som
avskaffar löneskillnaderna mellan kvinnor och män – och bestraffar dem som inte
gör de

Lönediskrimineringen av kvinnor tar sig flera olika
uttryck. Dels finns den rena lönediskrimineringen, då kvinnor får sämre betalt
än män för att utföra samma arbete. Dels finns problemet med vad som brukar
kallas befattningsdiskriminering, vilket handlar om att män oftare befordras
till mer kvalificerade och välbetalda arbetsuppgifter.  

Och så det mest omfattande problemet: den
skeva värderingen av arbetets värde, som genomgående gör att kvinnodominerade
yrken är mer lågavlönade än mansdominerade. Exempelvis har den som bär
kartonger med varor till hyllorna i en butik mindre betalt än en den som bär
samma kartonger på grossistens lager. De förra är oftare kvinnor, de senare
oftare män. Den som bygger ett äldreboende har högre lön än den som matar,
lyfter och vårdar dem som bor där. Och så vidare.

Det råder en stor samstämmighet i teorin att
löneskillnaderna mellan kvinnor och män måste bort. Men ska något äntligen
börja hända på området krävs både fackliga strategier och politisk handling. LO
tog ett viktigt steg för att förändra den skeva arbetsvärderingen genom att
avsätta större löneutrymme åt kvinnodominerade yrken i den senaste
avtalsrörelsen. Glädjande nog visar det sig nu att man lyckats knappa in
avståndet mellan kvinno- och mansdominerade jobb också i de lokala
förhandlingarna. Satsningen på jämställdhetspotten har verkligen lett till ett
språng framåt för kvinnors löner.
Men för att få än mer fart på utjämningstakten och
dessutom komma åt de andra orsakerna till löneskillnader mellan kvinnor och män
krävs också politiska beslut och ekonomiska satsningar. Kommuner och landsting
har ett särskilt ansvar att avskaffa könsdiskriminering. Som politiskt styrda
organisationer med uttalade jämställdhetspolitiska mål kan man inte år ut och
år in sitta som arbetsgivare och upprätthålla könsorättvisor i löner,
befattningar och arbetsvillkor.

Dessutom kommer det att bli allt svårare att attrahera
människor som vill arbeta i vård- och omsorgsyrkena framöver om inget görs åt
de låga lönerna. Staten ska inte gå in och styra personalpolitik eller
lönesättning i kommuner och landsting, däremot kan staten göra betydligt mer
för att sätta tryck på kommunpolitiker att leva upp till målet om ett jämställt
arbetsliv.

Vänsterpartiet vill satsa 10 miljarder kronor under
en fyraårsperiod på ett nytt statsbidrag till kommunerna som belönar ett
framgångsrikt arbete med att utjämna löneskillnader mellan kvinnor och män.
Genom att återinföra förmögenhetsskatten som ger cirka 6 miljarder per år
finansierar vi satsningen – och får pengar över.

Systemet är enkelt och tydligt: år ett får den kommun
som har de minsta könsrelaterade löneskillnaderna det högsta beloppet, den som
har störst löneskillnader får minst. År två justeras statsbidragets storlek så
att de kommuner som minskat löneskillnaderna får ett högre belopp, medan de som
står still ligger kvar på samma och de som eventuellt går bakåt inte får något
alls.

På så sätt skapas en motivation att vid varje
lönerevision och i samband med nyanställningar, befordringar och så vidare
medvetet satsa på att förbättra sin placering på skalan och därmed få ett
större belopp.

Man kan invända att de kommuner som har de största
löneskillnaderna snarare behöver mer pengar, inte mindre, för att kunna nå
målet om jämställda löner. Men tanken med statsbidraget är inte att det ska
finansiera löneökningarna – ska löneutjämningen få permanent effekt måste
kommunerna prioritera det i sina befintliga budgetar på ett sätt som håller
över tid. Statsbidraget ska i stället betraktas som en morot, som i kombination
med den synlighet hela systemet ger åt kommunernas ambitionsnivå i
jämställdhetsarbetet ska sätta fart på politikerna.

Det blir något att skryta med att man
stigit på skalan och en skam att halka ner.

Systemets utformning ger stor frihet för kommunerna och
de fackliga organisationerna att utforma metoderna för hur man ska utjämna den
totala löneskillnaden mellan kvinnor och män; satsningar på de lägsta lönerna,
utbildningssatsningar, förändrad rekryteringspolicy eller vad som bedöms vara
det största problemet. På så sätt värnas både kommunernas självstyre och
parternas ansvar för att avtala om löner och arbetsvillkor utan statlig
inblandning.

Vem vet hur utfallet blir för kokerskorna, barnskötarna
och vårdbiträdena om det här systemet kommer på plats inför framtida
avtalsförhandlingar – kanske är kommunen då villig att gå med på ytterligare
några hundralappar om det innebär en belöning vid nästa utbetalning av
jämställdhetsstödet?

Det säger sig självt att den satsning vi föreslår här
inte räcker för att avskaffa den könsdiskriminering som råder i arbetslivet.
För det krävs förändringar på en rad områden: rätt till heltid, delad
föräldraförsäkring, fler trygga anställningar och rätt till barnomsorg på
obekväma arbetstider är några av dem.

Problemen med låga löner och könsdiskriminering är
dessutom lika stora i den privata sektorn som i den kommunala. Men en offensiv
satsning på att avskaffa löneskillnaderna i kommunerna är en nödvändighet om de
krav vi ställer på jämställdhet också i det privata arbetslivet ska ha någon
trovärdighet.

lars ohly
josefin brink

Dags för årets första sammanträde. Platsen är Ekebyskolans Aula och ledamöterna är på plats. För vänsterpartiet är Maria Arvidsson och Joachim Nordlund närvarande.

Denna gång är det ingen allmänhetens frågestund utan vi går rakt på förhandlingarna, vilka på pappret inte ser ut att kunna ställa till med några större politiska sensationer.

Som vanligt inleder vi med diverse formalia.

4                Nytt konsortieavtal
samt uppdragsavtal avseende Västmanlands    Lokaltrafik AB.

Carola  Gunnarsson (c) inleder kvällen med att
rubriken låter tråkig. Ärendet handlar om tydligare regler mellan landsting och
diverse kommuner. Kommunen ska på eget ansvar kunna öka/minska kollektivtrafiken i
sin egen kommun och att då få bära ökade kostnaderna/minskade kostnader.

Tommy Johansson (s)
betonar vikten av bra kollektivtrafik över länsgränserna.

Ärendet klubbas
igenom.

Vi i vänsterpartiet gillar kollektivtrafik. Gratis kollektivtrafik åt
alla!

5               Svar på motion från
Vänsterpartiet om plan för investeringar i belysning på  landsbygden

Motionen föranleddes
av att det under en period försvann många belysningspunkter i kommunen.

Carola äntrar
talarstolen igen. Hon tycker inte att belysningsnormen som reglerar belysningen
på landsbygden  behöver ändras (15
hushåll inom 400 m.) men att det ska ske en genomgång av hur den efterlevs.

Joachim Nordlund (v)
för fram olika aspekter på hur viktigt de är för de boende med ljus för sin
trygghet , säkerhet och service och yrkar bifall till motionen.

Kommunstyrelsens
hemställan klubbas igenom och motionen anses besvarad

Hemsidan är glad att Carola lovar att man går igenom kommunen och ser
till att normen efterlevs på alla håll speciellt på landsbygden, vi kommer att kräva en uppföljning så att vi säkerställer att det genomförs.

6            Reviderad
delegationsordning gällande arbetsmiljöansvaret i Sala  Kommun

No comments,
igenomklubbat  utan diskussion

7             Fördelning av medel
ur flyktingfonden.

Frågan handlar om hur
man fördelar de pengar kommunen får för de flyktingar man tar emot – 11,9
miljoner kr. Pengarna fördelas mellan de olika kommunala nämnderna i kommunen.

Bo Kallerman (c)
intar talarstolen och berättar om viljan att inrätta en ny tjänst, en
flyktingkoordinator.

Ingen diskussion utan
förslaget klubbas raskt igenom.

8               Reservationsavtal
till Kärnhem för byggande av bostäder på Ängshagen.

Ärendet handlar om
att företaget Kärnhem vill  undersöka
intresset  från allmänheten  att bygga bostäder på Ängshagen.

Ingen diskussion här
heller, är detta det kortaste KF jag refererat?

9                           Kompletteringsavtal

En hel mängd  val till nämnder och styrelser men vi i
vänsterpartiet är tyvärr för små för att få platser. Undantaget är  vår nye ordförande Sven Viklund som väljs till
ordinare ledamot i Salabostäders styrelse.

10            Inkomna motioner,
interpellationer, frågor medborgarförslag

Fråga från Dick
Forsberg (s) till Arne Persson UAN. (Utbildnings och arbetsmarknadsnämnden)

Dick ser fram emot de
förändringar som gymnasieskolorna står inför med frisök och minskade kullar med
ungdomar. Frågan är hur gymnasieskolan i Salas framtid ser ut.

Svar från Arne
Persson (kd).   Han berättar om hur han ser situationen, kvalitet
och brett utbud kostar pengar men det är i alla fall billigare än att eleverna
söker sig till andra huvudmän. 

Dock ger han inga riktigt konkreta svar.

Dick  påpekar att IV eleverna öker under året – vad
beror det på? Är det ett misslyckade?

Arne replikerar  och understryker vikten av elevinflytande och
Dick efterlyser en analys av varför eleverna lämnar Sala.

Här drar ordförande
streck i debatten och rekommenderar en kopp kaffe.

 
Gymanasieskolans framtid är något som vi i vänsterpartiet Västmanland
redan diskuterat under  möten förra
hösten med representanter från hela länet.  Detta är en otroligt viktig fråga och en som
vi i vänsterpartiet jobbar mycket med. 
Vi tror mycket på regional samverkan och vikten av att den kommunala
skolan står väl rustad för att möta det ökade hotet från friskolorna och
lockelser med laptops , resor och körkort. Som förälder är det mycket värt att
på första föräldramötet slippa höra rektorn tala om att skolan har god ekonomi
och inte riskerar att gå i konkurs!

Kort möte ikväll,  hemsidan återkommer om
cirka en månad med ett nytt referat.

Tack för att du läste och det kursiva är hemsidans personliga
uppfattningar – glöm inte att detta är vänsterpartiets hemsida!

Jag har visserligen varit storstadsbo under drygt ett år, men jag följer med vad som händer i Västmanland, och framförallt Sala, så mycket jag bara kan. Ibland har jag blivit glad och ibland har jag blivit orolig av att läsa artiklarna och insändarsidorna i Sala Allehanda. De nummer jag fått tag i och läst senast har väckt en hel del tankar.

 I SA
debatt 13/2 går det att läsa om borgarnas och mp: s försvar för de förändringar
de genomför i sjukvården, som de påstår: För en tryggare framtid. Jag vet inte
om jag ska ta de undertecknade politikerna och debatt inlägget på allvar.  De menar att de haft en öppen process där
citat "medborgare, organisationer och anställda inom vården har haft stora
möjligheter att ge sin syn…" Om det är så att politikerna och utredande
tjänstemän lyssnat på människor så kan de i slutändan i sitt förslag inte ha
lagt någon vikt vid folkets åsikter.

  
Detta bekräftas då jag bläddra några blad till sista sidan i samma
nummer (13/2-08). Här kan jag nämligen läsa vidare om sjukvården i länet. "Två
chefer till slutar i protest" I denna artikel går det att läsa att en av de
avgående cheferna upplever att man inte kan leva upp till vare sig vårdgarantin
eller bibehålla patientsäkerheten. I denna artikel kan jag inte hitta minsta
spår av att någon beslutsfattare över huvud taget lyssnar på varken anställda
eller vårdtagare. Jag kan inte hitta något av den trygghet i den framtida
vården som det står så vackert om i debatt inlägget några sidor tidigare.

 
 Efter att ha läst debatt artikel
som är undertecknad av Edlund, Källberg, Andersson, Nordén, Norström och Wihman
så funderar jag verkligen om dessa politiker vet vad de pratar om. Om de har
varit ute i verksamheten, om de personligen lyssnat till anställda i
landstinget Västmanland, om de själva varit vårdtagare i den offentliga vården.
Kan det vara så att de inte räknar operationssjukvården som något vi kommer att
ha behov av framöver? Det är den enda förklaringen jag kan se utan att vara mer
insatt i debatten. Hela deras debattinlägg känns som ett hån mot alla
västmanlänningar och även mot mig som politiskt aktiv. Hur ska jag kunna stå
upp som politiker och försöka få människor att få ett ökat förtroende för politiken
som en del i demokratin? Hur ska jag kunna få människor att tro på den
offentliga sektorn och en trygg sjukvård för alla, när den nedmonteras så
effektivt av ovannämnda?

  
Jag längtar efter 1 maj då jag återigen kommer att vara skriven i Sala,
när jag återigen kommer att vara Västmanlänning. Jag brinner för Sala kommun
och vårt län, men jag ser inte fram emot att kämpa emot det politikerförakt som
landstingets borgerliga politiker tillsammans med Västerås miljöpartister så
effektivt ser till att skapa. Däremot så kommer det inte bli några svårigheter
att få gehör för en annan landstingspolitik nu när medborgarna med sina egna
ögon får se vad den borgerliga valpropagandan får för konsekvenser.

Beatrice Björkskog (V)             

Castros avgång är en chans till demokrati på Kuba. Castro har stått i vägen för en demokratisk utveckling. Det är dags för en genomgripande demokratisering av det Kubanska samhället. Det menar Lars Ohly, vänsterpartiets ordförande, som hoppas att Kuba nu fullt ut kommer att respektera demokrati och mänskliga rättigheter, och att den sociala välfärden utvecklas, inte avskaffas.

– Det är med växande frustration vi kunnat konstatera att de
förhoppningar som väcktes om ett öppnare samhälle på Kuba i och med
murens fall inte har infriats. Men med Castros avgång finns en
möjlighet för Kuba att öppna samhället och se till att förverkliga
yttrande- och föreningensfrihet och sätta stopp för politiskt förtryck,
säger Lars Ohly.

– Många fattiga, främst i Latinamerika, har sett upp till Kuba som ett
föredöme. Men det beror inte på att fattiga vill ha diktatur, det beror
på att de vill ha social rättvisa, fortsätter Lars Ohly, men tycker
samtidigt att det är viktigt att se demokratin som överordnad:

– Demokratin och respekten för mänskliga rättigheter är överordnad. Vi
i vänstern har gjort upp med de dubbla måttstockar vi en gång haft. Som
vänsterpartister är det vår uppgift att stå för demokrati och respekt
för mänskliga rättigheter oavsett vem som kränker dem. Säger Lars Ohly.

– Jag hoppas att demokratiseringen av Kuba inte behöver ske på
bekostnad av de välfärdsreformer som genomförts där. Kuba kan aldrig
demokratiseras genom USA:s aggressioner och blockader. Det kubanska
folket har rätt att välja sin egen väg, och den rätten ska försvaras
mot vem som än vill inskränka den, avslutar Lars Ohly.

Vid ett välbesökt årsmöte valdes Sven Viklund till ordförande i Vänsterpartiet Sala efter Joachim Nordlund som valt att ta ett steg tillbaka.

Vi tackar Joachim för den tid och det arbete som han lagt ner och är glada att han är kvar i styrelsen. Samtidigt önskar vi Sven lycka till!!!