Att hävda att höger-vänsterskalan är förlegad och saknar relevans för en feministisk politik är att säga att utformningen av den ekonomiska politiken, välfärdspolitiken, arbetsmarknadspolitiken och familjepolitiken är oväsentlig för kvinnor. Det skriver Vänsterpartiets vice ordföranden Ingrid Burman och Ulla Hoffmann i en replik på Gudrun Schyman på DN Debatt idag.
Gudrun Schyman hävdar i sin artikel på DN debatt den 8 september att vänsterpartiet är ”oförmöget att se kvinnors underordning”. Efter Feministiskt initiativs årsmöte förra helgen står det klart att den analys Fi gör av kvinnors underordning är i stort sett identisk med den som vänsterpartiet haft inskrivet i programtexter och arbetat efter i snart tio år.

Dessutom är, med några få undantag, de politiska sakfrågor Fi:s årsmöte antagit identiska med sakfrågor som vänsterpartiet redan driver: Sex timmars arbetsdag, rätt till heltid, individualiserad föräldraförsäkring, tandvårdsreform och konkreta satsningar på lika lön är några exempel.

Vari ligger då den stora skillnaden mellan vänsterpartiet och Fi enligt Schyman och resten av Fi:s styrelse, som envist hävdar att deras frågor inte låter sig inordnas på en höger-vänsterskala? Eftersom Fi ännu inte presenterat någon ekonomisk politik är det svårt att säga. Men enligt Schyman skulle: ”Ur ett feministiskt perspektiv / & / en borgerlig regering med en feministisk inriktning vara bättre än en vänsterregering som saknar feministisk profil.”

Att hävda att höger-vänsterskalan är förlegad och saknar relevans för en feministisk politik är att säga att utformningen av den ekonomiska politiken, välfärdspolitiken, arbetsmarknadspolitiken och familjepolitiken är oväsentlig för kvinnor. Det är just de politikområden där skiljelinjen mellan höger och vänster är allra tydligast. Det är också de politikområden som har störst betydelse för fördelningen av makt och resurser mellan olika grupper i samhället – inte minst mellan kvinnor och män.

Den borgerliga alliansen går till val på att kraftigt minska utrymmet för omfördelning av makt och resurser genom skattesänkningar på cirka 45 miljarder kronor. Bland de skatter som helt ska avskaffas märks förmögenhetsskatten, dubbelbeskattningen på aktier, fastighetsskatten och värnskatten – en gigantisk omfördelning av resurser från kvinnor till äldre förmögna män.

Därigenom minskar också utrymmet för att finansiera den generella välfärd som kvinnor så väl behöver. Alliansen vill dessutom minska den solidariska finansieringen av socialförsäkringssystemen och a-kassan genom kraftigt höjda egenavgifter. Det innebär att de mest lågavlönade – vilka oftast är kvinnor – får en större relativ utgiftshöjning än de mest högavlönade – vilka oftast är män.

Ersättningen från både a-kassan och sjukförsäkringen ska dessutom sänkas, vilket obönhörligen sänker ribban för de lägsta lönerna på arbetsmarknaden – i den löneligan befinner sig i dag flest kvinnor, inte minst kvinnor med utländsk bakgrund. Den borgerliga alliansens politik är en politik för ökade klyftor, och de största förlorarna är kvinnorna.

Frågan är vilka radikala feministiska grepp från borgerligheten som skulle kunna kompensera för detta? Knappast någon av de reformer Fi hittills beslutat om skulle kunna genomföras vid en borgerlig valseger. Vem tror att moderaterna skulle gå med på kravet om sex timmars arbetsdag eller att kristdemokraterna skulle gå med på en individualiserad föräldraförsäkring? Möjligtvis skulle kravet på slopade landsting, som faktiskt är ett gammalt känt moderatkrav, kunna vinna gehör.

Feministiskt initiativ har problem att definiera sin plats och roll i politiken, och har uppenbarligen ett starkt behov av att distansera sig från vänsterpartiet. Enstaka krav som sticker ut, som ändrad äktenskapsbalk, ändrad namnlag och slopad värnplikt räcker inte för att motivera en helt ny partibildning. Alltså försöker man sig på att profilera sig som något nytt genom att inte ta ställning i avgörande ekonomiska frågor. Det är inte hederligt.

Ingrid Burman, Första vice ordförande i vänsterpartiet
Ulla Hoffmann, Andra vice ordförande i vänsterpartiet

Uppdaterades: 21 feb 2023