Svenskarna är ett utvandrande folk. Under folkkvandringstiden, 30-åriga kriget, svenskbyborna i Ukraina, amerikavågen, min hustrus 3 bröder i Australien, andelslägenhet i Spanien och i många andra sammanhang har vi svenskar sökt oss ett bättre liv någon annastans på den här planeten.
Orsakerna har varit olika men ett genomgående drag är ändå att det handlar om att söka lyckan i en annan miljö när det har blivit svårt att kämpa vidare under de tuffa villkor som råder på hemmaplan.

Första gången …
Första gången jag invandrade var 1993 till Tanzania i Afrika. Den sviktande honungsmarknaden i Sverige och behovet av att förbättra familjelivet när vi fick små barn var drivande krafter i mitt fall.
Vi kom till en härlig gemenskap i en afrikansk by med 10 familjer. Vi togs emot med öppna famnen och hela byn ställde upp med att städa vår tomt och vårt hus. Med gemensamma ansträngningar byggde männen i byn en lekplats bakom vårt hus.

Vi ställde naturligtvis upp för våra grannar med skjuts till bröllop och begravningar och min hustru tog emot svåra malariafall och plåstrade om skrapade barnknän m.m.
Jag skulle vilja påstå att vår integration i den nya gemenskapen blev lyckad. I umgänget med våra nya grannar lärde vi oss det nya språket, swahili, på mindre än 2 år. Vi smälte väl in i byn trots vår vita hudfärg. Speciellt barnen blev väldigt snabbt afrikaner.

Visst hände det att små konflikter blossade upp med vissa av grannarna och visst var vi ibland oroade över att de hade missförstått oss eller att vi inte hade uppfattat signaler på rätt sätt.
Men på det stora hela var det ett bra exempel på hur människor med helt olika bakgrund kan se varandras jämförbara fördelar och därmed tolerera de olika kulturernas avigsidor.

Våra grannar tyckte t.ex. att det var väldigt konstigt att vi hade hunden inomhus, att vi åt kons råmjölk och att våra barn fick vara uppkäftiga mot sina föräldrar utan att få stryk!
Hela familjen stortrivdes i Tanzania. Vi längtar ofta tillbaka dit. Vi ser tillbaka till de här 4 åren med stor tacksamhet till våra vänner som tog emot oss med öppen famn och bjöd på det lilla de hade trots fattigdom, torka och annan missär.

Andra gången …
Andra gången jag invandrade var 1997 när vi flyttade tillbaka till Sverige. Jag nekades kredit för att teckna telefonabbonemang. Vi fick ett halvt års karens för att få vanliga svenska sociala förmåner som sjukpenning och föräldrapenning.

Men det svåraste var nog egentligen att vara invandrare i sitt eget land. Jag ser människor på gatan som jag känner igen men dom hälsar inte. När jag kontaktar myndigheter upplever jag en känslokall och rå verklighet som är helt främmande från den afrikanska miljön.
Inte ens när vår son drabbades av en svår och kronisk blodsjukdom kunde jag se någon empati eller servicekänsla hos företrädare för våra välfärdsmyndigheter.

Den svenska livsstilen
Jag dras snabbt in i den svenska livsstilen. Jag springer från sammanträde till sammanträde och jag möter tusentals människor utan att lära känna dom i verkliga livet. Och värst av allt – ganska snabbt tappar jag min afrikanska livstil och blir en sån som dom jag kritiserar. Snälla nån! Tala om för mig när jag är opersonlig, självisk,
girig eller byråkratisk! Egentligen skulle jag vilja vara en generös,
öppen, jovialisk och medkännande svensk. Uppmuntra mig att återta lite av mitt globala ursprung!

Någonstans i mina gener finns det en smed från vallonien och en mattförsäljare från medelhavsområdet. Generna finns kvar men dom behöver lockas fram! Hjälp mig! Tillsammans kan vi använda vårt arvegods för att skapa ett bättre Sverige!

Börje Svensson, ordf.
Vänsterpartiet Sala
Tel. 070-5423437

Uppdaterades: 21 feb 2023