Vänsterpartiet: kommuner som inte lyckas få upp kvinnolönerna ska bestraffas genom att de får mindre pengar av ett nytt statsbidrag för jämställdhet. Vänsterpartiet vill ha ett nytt statsbidrag på 10 miljarder till kommunerna, finansierat med återinförd förmögenhetsskatt. Bidraget ska belöna kommuner som utjämnar löneskillnaderna – och bestraffar dem som inte gör det. Kommuner som gör mest för att avskaffa könsbundna löneskillnader ska få mest pengar. De som gör minst ska få minst. Att kommuner som har de största löneskillnaderna skulle behöva mer pengar håller inte som invändning. Statsbidraget ska inte finansiera löneökningarna utan ska istället ses som en morot för att sätta fart på politikerna, skriver vänsterpartiets ledare Lars Ohly och Josefin Brink, partiets talesman för arbetsmarknadsfrågor.

En
utskrif Uppdaterad 13 mar 2008 00:50

"Kommuner ska bestraffas för bristande jämställdhet"Lönerna i kvinnodominerade yrken måste höjas. Av
rättviseskäl och för att vi ska kunna rekrytera och behålla personalen i hälso-
och sjukvården, omsorgen, skolan och alla andra viktiga välfärdsyrken.
Vänsterpartiet lanserar ett nytt statsbidragssystem som ska belöna kommuner som
avskaffar löneskillnaderna mellan kvinnor och män – och bestraffar dem som inte
gör de

Lönediskrimineringen av kvinnor tar sig flera olika
uttryck. Dels finns den rena lönediskrimineringen, då kvinnor får sämre betalt
än män för att utföra samma arbete. Dels finns problemet med vad som brukar
kallas befattningsdiskriminering, vilket handlar om att män oftare befordras
till mer kvalificerade och välbetalda arbetsuppgifter.  

Och så det mest omfattande problemet: den
skeva värderingen av arbetets värde, som genomgående gör att kvinnodominerade
yrken är mer lågavlönade än mansdominerade. Exempelvis har den som bär
kartonger med varor till hyllorna i en butik mindre betalt än en den som bär
samma kartonger på grossistens lager. De förra är oftare kvinnor, de senare
oftare män. Den som bygger ett äldreboende har högre lön än den som matar,
lyfter och vårdar dem som bor där. Och så vidare.

Det råder en stor samstämmighet i teorin att
löneskillnaderna mellan kvinnor och män måste bort. Men ska något äntligen
börja hända på området krävs både fackliga strategier och politisk handling. LO
tog ett viktigt steg för att förändra den skeva arbetsvärderingen genom att
avsätta större löneutrymme åt kvinnodominerade yrken i den senaste
avtalsrörelsen. Glädjande nog visar det sig nu att man lyckats knappa in
avståndet mellan kvinno- och mansdominerade jobb också i de lokala
förhandlingarna. Satsningen på jämställdhetspotten har verkligen lett till ett
språng framåt för kvinnors löner.
Men för att få än mer fart på utjämningstakten och
dessutom komma åt de andra orsakerna till löneskillnader mellan kvinnor och män
krävs också politiska beslut och ekonomiska satsningar. Kommuner och landsting
har ett särskilt ansvar att avskaffa könsdiskriminering. Som politiskt styrda
organisationer med uttalade jämställdhetspolitiska mål kan man inte år ut och
år in sitta som arbetsgivare och upprätthålla könsorättvisor i löner,
befattningar och arbetsvillkor.

Dessutom kommer det att bli allt svårare att attrahera
människor som vill arbeta i vård- och omsorgsyrkena framöver om inget görs åt
de låga lönerna. Staten ska inte gå in och styra personalpolitik eller
lönesättning i kommuner och landsting, däremot kan staten göra betydligt mer
för att sätta tryck på kommunpolitiker att leva upp till målet om ett jämställt
arbetsliv.

Vänsterpartiet vill satsa 10 miljarder kronor under
en fyraårsperiod på ett nytt statsbidrag till kommunerna som belönar ett
framgångsrikt arbete med att utjämna löneskillnader mellan kvinnor och män.
Genom att återinföra förmögenhetsskatten som ger cirka 6 miljarder per år
finansierar vi satsningen – och får pengar över.

Systemet är enkelt och tydligt: år ett får den kommun
som har de minsta könsrelaterade löneskillnaderna det högsta beloppet, den som
har störst löneskillnader får minst. År två justeras statsbidragets storlek så
att de kommuner som minskat löneskillnaderna får ett högre belopp, medan de som
står still ligger kvar på samma och de som eventuellt går bakåt inte får något
alls.

På så sätt skapas en motivation att vid varje
lönerevision och i samband med nyanställningar, befordringar och så vidare
medvetet satsa på att förbättra sin placering på skalan och därmed få ett
större belopp.

Man kan invända att de kommuner som har de största
löneskillnaderna snarare behöver mer pengar, inte mindre, för att kunna nå
målet om jämställda löner. Men tanken med statsbidraget är inte att det ska
finansiera löneökningarna – ska löneutjämningen få permanent effekt måste
kommunerna prioritera det i sina befintliga budgetar på ett sätt som håller
över tid. Statsbidraget ska i stället betraktas som en morot, som i kombination
med den synlighet hela systemet ger åt kommunernas ambitionsnivå i
jämställdhetsarbetet ska sätta fart på politikerna.

Det blir något att skryta med att man
stigit på skalan och en skam att halka ner.

Systemets utformning ger stor frihet för kommunerna och
de fackliga organisationerna att utforma metoderna för hur man ska utjämna den
totala löneskillnaden mellan kvinnor och män; satsningar på de lägsta lönerna,
utbildningssatsningar, förändrad rekryteringspolicy eller vad som bedöms vara
det största problemet. På så sätt värnas både kommunernas självstyre och
parternas ansvar för att avtala om löner och arbetsvillkor utan statlig
inblandning.

Vem vet hur utfallet blir för kokerskorna, barnskötarna
och vårdbiträdena om det här systemet kommer på plats inför framtida
avtalsförhandlingar – kanske är kommunen då villig att gå med på ytterligare
några hundralappar om det innebär en belöning vid nästa utbetalning av
jämställdhetsstödet?

Det säger sig självt att den satsning vi föreslår här
inte räcker för att avskaffa den könsdiskriminering som råder i arbetslivet.
För det krävs förändringar på en rad områden: rätt till heltid, delad
föräldraförsäkring, fler trygga anställningar och rätt till barnomsorg på
obekväma arbetstider är några av dem.

Problemen med låga löner och könsdiskriminering är
dessutom lika stora i den privata sektorn som i den kommunala. Men en offensiv
satsning på att avskaffa löneskillnaderna i kommunerna är en nödvändighet om de
krav vi ställer på jämställdhet också i det privata arbetslivet ska ha någon
trovärdighet.

lars ohly
josefin brink

Uppdaterades: 21 feb 2023