Stig Henriksson
Svårt med traditioner.
Skälla på borgarna för att de för en borgerlig politik verkar lite poänglöst.
Prisa det egna partiet utan vank och brist – känns trist.
Gå igenom alla politikområden och flertalet länder på jorden blir som melodikryssets snabbgenomgång…
Så inte skälla på regeringen.
Inte festtal till partiets alltid korrekta politik.
Och vad återstår då?
Ja, vi kan ju alltid
återvända till historien; en sådan här dag ett sådant här år. I
år om 2,5 vecka så är det 90 år sedan partiet till vänster om
Socialdemokraterna bildades.
Då som nu rasade kriget. Då i Europa – idag i Irak och Afghanistan.
Då som nu leddes Sverige av en högerregering; Hammarsköld har bytts
ut mot Reinfeldt.
Då som nu marscherade arbetarna ut från verkstäder och fabriker och
krävde krafttag mot livsmedelsbristen… Nej, där spricker jämförelsen
något – men det skrivs i alla fall upprörda insändare av
oppositionens riksdagsledamöter. Så lite kamp är det allt, om än
ganska ställföreträdande.
Vad hände 1917?
Jo t ex var Dan Andersson
kolumnist på Ny Tid i Göteborg, under pseudonymen
Black Jim, till våren 1918 och hann också med att förlova sig med
småskollärarinnan Olga Turesson i Gonäs.
Och i Grängesberg bröt
man 970.000 ton malm .
Och söndagen 13 januari 1917 hade Svenska
Gruvindustriarbetareförbundets avd 33 möte som öppnades av ordf O W
Andersson medan Claes Kåberg skrev protokollet. Och inte var den allt
mer revolutionära situationen i Ryssland som stod i fokus. Nej, det var
den bordlagda frågan om ersättning till kassören som var det enda
egentliga beslutsärendet.
Och i Ryssland var det alltså
halvtidspaus mellan ryska revolutionen del 1 som störtade tsarväldet
och ryska revolutionen del 2 som störtade landet och så småningom
imperiet i olycka. I april reste Lenin genom krigets Europa och
passerade Stockholm 12-13 april. En månad senare konstituerade sig ett
nytt parti, Sveriges Vänstersocialdemokratiska parti. Och det var ett
parti vars tillkomst präglade dess grundsatser. Dessa var präglade av
freds- och nedrustningsiver och för demokrati, respekt för
meningsmotståndare "plikten att hysa en obrottslig aktning för
andras övertygelser." Men också av revolutionsiver och förakt för
parlamentariska kompromisser.
Således ett blandat
arv som på gott och på ont inte är skingrat ens i våra dagar. Jag
brukar säga att några av de bästa människor jag lärt känna i livet
har varit organiserade inom vårt parti – men också några av de
värsta…!
Till de bästa jag
träffat är Hans Andersson, Stensbo, Ludvika och vi sänder honom en
tanke som gjort så mycket och tänkt så mycket och sagt så mycket
klokt
"…ett
stänk av färg helt lusteligt
när det var fest på jorden
Nu tonas många visor ned
Tyst klingande cymbaler
Och våren kommer fort på sned
Bland alla sjukjournaler…"
Nåväl; Enligt G B
Shaw så lär vi oss av historien att man inget kan lära av historien. Santiago
Carillo, en av den sk eurokommunismens fäder sade en gång
eftersinnande att alldeles för mycket tid hade ödslats på att i varje
huvudstad försöka räkna ut vilken byggnad som där motsvarade
Vinterpalatset. Hur svårt det ändå är visar Carillos resultat. Om
hans gärning efter Francos död när partiet efter 40 år åter kunde
verka legalt sade man; Carillo lyckades med det Franco misslyckades med
under 40 år – nämligen att utplåna partiet.
Men i alla fall; med
historien som något slags resonansbotten vill jag se framåt.
Om nu inte
hungerdemonstranterna lämnar verkstäder och fabriker. Det är ju
ganska tomt på barrikaderna om vi ens kan hitta några. En nutida
arbetarförfattare skrev ungefär så här: "Nej, min själ vi står
inte längre på barrikaderna. Vi ligger på dem. Och läser ’Vi
Bilägare’ "
Så är läget hopplöst? Är det kanske bäst att den politiska
vänstern ger upp, ställer in betalningarna och satsar på att odla sin
kål och friköpa sin hyreslägenhet i väntan på den stora
depressionen eller rent av klimathotets förverkligande?
Nej, jag kommer
från en kommun där Vänsterpartiet har stöd av 58,4% av medborgarna.
Jag tror det finns mycket man kan, ska och rent av måste göra.
Naturligtvis också göra upp med. Göra upp med allt som de här 90
årens ofta bittra historia visat vara ofruktbart och rent av farligt
att kånka omkring på.
Bort med all
partiteori grundat på en förment vetenskaplig syn! Bort med den därav
följande felsynen om att finns "en korrekt linje" att upptäcka
när det handlar om en fungerande politik att uppfinna och uppfinna igen
när omständigheterna skiftat. Bort med allt förakt för en av
mänsklighetens största framsteg; den parlamentariska demokratins
förmåga att via förhandlingar, kompromisser och hänsynstaganden
lösa konflikter på fredligt sätt.
Hur var det våra föregångare sade då, i maj 1917: "plikten
att hysa en obrottslig aktning för andras övertygelser." Och kan det
tilläggas, särskilt dem som jag inte delar.
För vänsterns
grundläggande värderingar duger och behövs även för att vi ska ha
en framtid!
Rättvisa mellan oss
som finns på jorden idag oavsett om vi finns i Ludvika eller i Luanda
– solidaritet med dem som ska befolka framtiden. Och man kan aldrig
vinna en tävling utan träning. Därför måste rättvisan och
solidariteten växlas in varje dag i vår vardagliga politik och sikta
på formandet av en berättelse om framtiden, men också präglas av hur
vi uppträder själva. Allt enligt Gandhis princip: Du måste vara den
förändring du önskar se i världen. Du
måste vara den förändring du önskar se i världen…
Vi måste i vardagen
i vårt dagliga kommunalgrå arbete i kommuner och överallt där vi
är, både lära oss mer och samtidigt visa att "vi sitter här och
duger."
Tävlingen är inget
revolutionärt sprinterlopp i form av ett stormangrepp mot
Vinterpalatsets murar – nej det är ett maratonlopp med insikten om
att människors förtroende tar lång tid att bygga upp – men bara ett
ögonblick för att förlora.
Så jag hade tänkt
sluta där jag började; med revolutionsåret 1917 då det
vänstersocialdemokratiska partiet bildades. Vid kongressens inledning
13 maj lästes en dikt upp, skriven av poeten Ragnar Jändel:
Men, nej, det är bara lite för bombastiskt med strofer som
"Väl
mött kamrater, som komma ur bragdernas brinnande år
ni alla som stritt för och siat om en upprorets
rensande vår
Väl mött till de eniga kämparnas ting – ett ting där det är oss
fritt
Att giva det svarta sitt rätta namn och kalla
det vita för vitt."
Nej, jag väljer
istället en bit av en annan dikt som också skrevs 1917 om än med en
för dagen olämplig titel (även om nordanvinden blåser kall idag);
Julvisa i finnmarken av Dan Andersson:
För
den hårdaste skaren och bittraste vinden
för det fattiga folket som slåss för sitt bröd,
för dem som i armod bli hårda om kinden –
för dukade bord och för slädar vid grinden,
för sårfyllda kroppar och läkande död.
Försonta
och glada i stjärnans timma
vi glömma att jorden blev bräddad av hat.
Vi resa oss upp under stjärnor som glimma –
omkring oss de heligas natt vi förnimma –
för dem och för jorden, för himlen och oss
våra stop vi höja, kamrat.
Arbetet för ett bättre samhälle i en rättvis värld fortsätter. Som
på trots fortsätter vi. Vi ger oss inte. Vi börjar om, Vi finns ju
kvar. Vi finns ju kvar. Leve 1 maj!
Stig
Henriksson, 1 maj 2007
"Om ni matar människorna med revolutionära slagord lyssnar de
idag, imorgon och i övermorgon, men den fjärde dagen säger de: Åt
helvete med er!"
Nikita S. Chrusjtjov